Vi var ett halvt dussin laddade kamrater som fiskat i dövattnet tidigare. Alltid med gott resultat, taktiken var uppgjord på förväg, svärfar hade stenkoll. Japp där borta vid den björken ett stenkast från det skoterspåret borras det först. Först på plats var svärfar som dirrigerade svärmora på näst bästa plats sen fick vi andra slåss om utrymmet. Jag som klurat ut svärfarsgubbens taktik, skickade vännen min med instruktioner om var mitt hål skulle borras. Där framför till vänster lite bakom, du vet!
Min hjärtevän är att lita på ska ni veta, jodå rätt på plats för att min taktikt skulle fungera.
Något förstapris blev det inte, men kolla in rödingarna. Den stora på ca 850 gram drog jag upp tre minuter efter start, wow sen blev jag på helspänn. Har det nappat i ett hål så sitter jag kvar. En kvart senare drogs nästa röding upp med lika lite besvär, nu började alla omkring att stirra lite stressat på mig för i mitt gäng var det endast jag som fångat något. Nu började jag tycka lite synd om storfiskarn, svärfar ni vet. Han som planerat den här dagen i en månad, stod där utan fisk. Mamma min som följt med på äventyret hade ett jättenapp men tappade fisken i hålet, sorry, endast fisk på land räknas. Tredje rödingen, den lilla, drog jag faktiskt i ett annat hål lite på sidan om mitt taktik läge.
Nu undrar ni väl vad jag hade som pirk och bete kanske? Jo men visst varför inte en blank same med mask.
Hur gick det för mina kamrater? Inte en enda liten abborre ens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar