Historien om sju quiltar

För ca ett år sedan befann sig Maxine Thompson och hennes man på en sopstation i norra Mississippi. Där fann hon sju stycken vintage quiltar i en container. I en artikel i den lokla tidningen berättar Maxine sin historia om hur hon upptäckte något rött och vitt i ögonvrån, det visade sig vara sju stycken fantastiska gamla quiltar. Några var hårt slitna i bakstycket. Ni kan läsa mer i artikeln av Linda Jones på The South Reporter, och på Penny Sanfords blogg om dessa quiltar. Där finns flera bilder, och man kan se att på en del ställen finns det vissa skillnader i blocken. Medvetet eller omedvetet?
Jag blir verkligen fascinerad av denna berättelse, vem är det som slänger bort sin gamel mormors historia ? Jag kommer ihåg hur jag beundrade de vackra och slitna quilttäckena från min barndom. Ändå trodde jag inte att jag själv skulle bli så biten av lappteknik och quiltning, för att sedan sitta i timmar med att kombinera tyger och mönster. Det är en otrolig glädje att arbeta med färger, sen spelar det ingen roll om det är med tyg eller papper. Jag ställer frågan, kommer mina barn att dumpa mina handarbeten på liknande sätt som skedde i Mississippi? Nej jag tror inte det, visserligen vill sonen inte ha något som mamma gjort. I skolan fick han för mycket uppmärksamhet när han hade något mamma gjort. Oftast possitivt men i den ålder ska allt vara köpt för dyra pengar i känd affär med rätt märke. Min dotter har lovat att lämna allt som de inte vill ha till välgörenhet, alltså ingen sopcontainer. Men hon säger samtidigt att det finns massor som kommer att gå den vägen. Då menar hon tyger och tråd, knappar och fyllning, osv. Jag får nog ta och arbeta bort lite i mullhögen så att jag själv får bestäma lite i välgörenheten. Sedan kan jag behöva ett testamente för mina tyger, jag har sett ett någonstans som kan fungera som mall.
Nej nu ska jag återgå till det jag gjorde tidigare.